Det har säkerligen inte undgått någon att Hockeyettan blivit mer eller mindre en lånekarusell den här säsongen. I takt med att säsongen gått in i ett allt mer intensifierat läge så har antalet lån från Hockeyettan, både uppåt – och neråt, ökat markant och det finns inget som talar för att den utvecklingen skulle avta när vi närmar stängningen av övergångsfönstret, den 31 januari.
Hittills den här säsongen har Hockeyettan-lagen var involverade i totalt 80 lån. Vissa på korttidsbasis medan andra handlar om säsongslån. Jag noterar att vi nått ganska precis halva grundserien just nu. Jämför vi då med förra säsongen där man på hela säsongen nådde upp till totalt 94 lån så kan vi konstatera att antalet lån till och från klubbarna i Hockeyettan ökat markant. Fortsätter lånekrausellen på det här sättet så kommer vi lagom till dealine att passera 130 lån för säsongen, då räknar vi bort dubbelregistreringarna. Vi talar alltså om en markant ökning av lån, 38,3%.
Det finns nu flera sätt att se på den här utvecklingen.
Å ena sidan skulle man kunna hävda att utlåningarna är ett tecken på en kvalieteshöjning av ligan, att det nu mer är attraktivt att låna talanger från Hockeyettan. Man skulle kunna argumentera för att det är ett sätt att bredda ligan och ge spelare mer erfarenhet. Man skulle kunna gå så långt som att säga att klubbarna kvalitetssäkrar sin egen verksamhet genom att låna ut spelare, men eftersomde flesta lånar in spelare i lika stor utsträckning nullifierar det hela den idén.
Å andra sidan kan man konstatera att synen på lånen blivit allt mer utmattat. Man kan med en viss tydlighet se att vissa klubbar budgeterar för att vissa positioner i truppen ska täckas av lån på samma sätt som räknar med att vissa platser är vigda för spelare som kommer upp i det egna ledet. Den sistnämnda gruppen brukar vara en ganska given indikation på välmående förening.
Motsatsen säger dock inte nödvändigtvis det motsatta, att en klubb inte är välmående för att man lånar in – eller ut många spelare.
Den här säsongen i Hockeyettan finns det förstås klubbar som står ut mer än andra. Speciellt när det kommer till korta lån. Bland de främsta i ledet står Lindlöven och Borås som haft spelare gå ut och in i deras trupp under hela hösten. Även Mariestad tillhör en av klubbarna som sett spelare komma och gå lite som de behagar. Det skickar inga vidare trygga signaler.
Teorin är ändå att de lag som på allvar utmanar om en plats Hockeyallsvenskan inte ägnar sig åt att fylla ut sin trupp med lån. Det innebär inte att man inte kan låna spelare, snarare säger det bara en del om hur man resonerar kring lån. Jag pratade exempelvis med Vita Hästens sportchef, Tom Tärnström, om lånet av Tobias Abrahamsson och han var tydlig med att det handlade om ett långsiktigt lån och att det i annat fall inte hade varit intressant att ingå det låneavtalet med Kalmar.
I min bok finns det en knapp handfull lag som på allvar utmanar om en plats i Hockeyallsvenskan säsongen 26/27:
- Hudiksvall – Ett lån i form av Emil Stadin från Västerås
- Tranås – Ett lån i form av Noel Massot (säsongslån från Linköping)
- Vita Hästen – Två lån i form av Tobias Abrahamsson (Kalmar) och Filip Holst Persson (SSK, har återvänt)
- Karlskrona – Ett lån i form av Freddie Persson (Malmö Redhawks)
Det är tydligt att det kommer krävas ett nytt regelverk kring lån för att få stopp på den här utvecklingen. Det nuvarande regelverket skadar utvecklingen av unga spelare. Det ska på något sätt premieras att lyfta upp egna talanger före att vända sig till närmast grannklubb för lån, på samma sätt som det ska vara samma princip som gäller för lag i Hockeyallsvenskan, det egna systemet före att låna in andras spelare.
Källa: Eliteprospects
Om författaren
