Det blev en klart intressant onsdagkväll i Tranås Åkeri Arena när hemmalaget tog emot Vita Hästen. Inför matchen hade Vita Hästen ännu inte fått känna på att förlora under ordinarie speltid den här säsongen och befann sig därmed inte bara i toppen av serien utan pockså en imponerande poängsvit. Slutresultatet skrevs till 3–1 med favör till hemmalaget efter tre mål av Oliver Nilsson som hade tungan rätt i mun hela matchen.
Publiken
752 åskådare hade tagit sig till arenan trots det ymniga snöfallet, en klart godkänd siffra. Räknar man bort Enkronasmatchen mot Kungälv och derbyt mot Mjölby som båda lockade nästan 900 besökare så var det här säsongens hittills största publiksiffra. Som alltid lät det som om det var det dubbla i hallen när hemmasupportrarna höll låda. I med och motvind.
Två vettiga perioder
De senaste årens upplagor av Tranås AIF har lämnat en del att önska. Det har definitivt funnits toppar under dessa säsonger också, men man har haft svårt att få till det under merparten av säsongerna. Till det finns lika många teorier som det finns supportrar, och det är i ärlighetens namn föga intressant. Det som däremot är intressant är hur man lyckats vända den trenden ungefär en tredjedel in på den här säsongen.
Det finns förstås många olika skäl till att ett lag blir framgångsrik, men man kan nästan alltid hitta några gemensamma nycklar som leder till den framgången. En sådan är förstås kontinuitet. Att kunna spela samma lag över flera matcher tenderar att mynna ut i en struktur som ger framgång och för det krävs en ledarstab och ett management som tror på det man gör och att de framför allt är överens om vad man ska uppnå. Det verkar man ha hittat i den nya ledarstaben med Jussi Salo i spetsen. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, han är så välmeriterad och kunnig att han bör ses som en gåva för Tranås att ha på den här nivån.
En annan del i framgången så här långt som saknats är grundspelet och en tro på grundspelet. Det går tillbaka till Jussi Salo igen för är det något som han (och visserligen många andra tränare) är känd för så är det att tro på sin egen idé. För det krävs det rutin, både i stunden men också över tid. Då behöver man inte spela perfekt över sextio minuter i varje match för det finns en trygghet att kunna falla tillbaka på sin egen grundidé.
Mot Vita Hästen presterade man en bra första period och en bra avslutande period. Den andra perioden var däremot mer svajig och kunde ha kostat mer än den faktiskt gjorde. Det var sånär att det också gjorde det, men den gången hade man tur med sig när Vta Hästens kvitteringspuck passerade mållinjen på fel sida om ”Hesa Fredrik” och man kunde gå till pausvila med en ledning med 2–1.
Fru fortuna och dess antagonist
Hockey, och de flesta lagsporter, saknar ibland en logisk och kronologisk händelsekedja. Alltså att det som sker har en sund och logisk förklaring. Om vi nu exkluderar Linköpings stoltheter i bröderna Eklöf så finns det en del huvudbry när det kommer till produktionen offensivt i TAIF den här säsongen.
Oliver Nilsson är väl kanske typexemplet som personifierar situationen. Han noterades för alla tre mål mot Vita Hästen och borde naturligtvis fått pris som Matchens lirare. Nu kompenserades han med att få matchens lirare inne i omklädningsrummet, det betydde förmodligen mer än vad Dressmann ansåg.
Inför onsdagens match hade han noterat två mål på 12 matcher. Det första kom i utkåpningen mot Kungälv med 11–0 och man kan täna sig att det inte spelade in så mnycket på självförtroendet. Det var i den femte omgången. Nästkommande mål skulle dröja till matchen mot hans egen moderklubb, Tingsryd. Man kan tänka sig att det gjorde mer för självkänslan än det första målet. Och två matcher senare slog han till med ett hattrick mot obesegrade serieledaren. Det var nog inte många som hade trott det efter nio spelade omgångar då han stod noterad för ett mål. Att påsåt att det här psykologiskt betvingat är förstås att slå in en öppen dörr, men där ser man hur liten skillnanden mellan firad hjälte och ifrågasatt resurs verkligen kan vara.
Om man tar med sig den tesen på andra delar av laget så infinner det sig hopp på flera håll och kanter, men det gäller också att det hoppet börjar infria sig inom kort.
En spelare som de flesta i Tranås känner borde finnas med hölgt uppe hierarkin är förstås hemmasonen Lukas Isaksson. Efter några år på vift i högre divisioner där han i mångt och mycket blev en annan spelare än den han var när han lämnade klubben är tillbaka. För en handfull år sen, när han kom upp, noterade han 37 poäng och 40 poäng säsongen därpå. Då spåddes han en lysande karriär som poängspelare och fick helt rättvist en chans högre upp i seriesystemet. Där blev han emellertid mer av en rollspelare som stod för mer hårt arbete än poängproduktion. Nu vill Tranås förstås ha tillbaka sin poängspruta. Dels för att han är en Tranåskille i vått och torrt, men också för att alla från Sommen till till Adelöv vet vad han har i sig i den rollen. Jag är tämligen övertygad om att han kommer behöva den här hösten på sig för att hitta tillbaka till sin roll och att han lagom till att det hettar till efter nyår är just dne poängspelare han en gång var. Underskatta dock inte det hårda jobbet som han visar upp just nu.
Markus Ruuskanen är också en spelare som har mer i sig än vad vi fått se så här långt. Nu kan man å andra sidan tycka att Ruuskanens 7+3 så här långt är godkänt, och visst är det så. Då ska man också lägga till kalkylen att över de fem senaste matcherna står han noterad för 1+2 och -2 där man vunnit fyra av fem matcher. Det är inte vad man kan förvänta sig av en spelare som ska leda laget i poängproduktion. Man kan vara klar över att det inte handlar om förmåga. Senast han gjorde en full säsong i Hockeyettan stod han för 35 mål och totalt 56 poäng – i TAIF-tröjan.
I onsdagens match mot Vita Hästen saknade han defintivt inte lägen, tvärtom. Med en handfull lägen i matchen och fyra skott på mål så borde åtminstone någon puck ha trillat in, men det har gått troll i spelet just nu. Det var nästan så att man kunde känna hur han greppade klubban lite extra hpårt när han kom till lägena istället för att instinktivt göra de than är så bra på. Han drällde på blålinjen i numerärt överläge och han kändes överlag obekväm med pucken. Har man en spelare som har kapacitet att göra 50+ poäng i dne här ligan så ska det vara en prioritet att få ordning på honom. Nu tror jag nog att det kommer ge sig i slutändan likt med Isaksson.
Om man nu bara stirrar sig blind på matchen mot Vita Hästen och jämför Oliver Nilssons match med den Isaksson/Ruuskanen hade så kan man nästan se hur allt faller i knät på Nilsson. Det ser nästan ambitionslöst ut (vilket det förstås inte är) när pucken bara dyker upp där Nilsson var samtidigt som Isaksson och Ruuskanen sliter som djur för att få ordning på pucken utan att få något för det.
Matchens 3 bästa
- Oliver Nilsson – Ketchupeffekten är på riktigt. Gör man tre mål mot obesegrade serieledaren så kan man inte få något annat en matchens första stjärna. Oavsett hur de kommer till. Nu är det inte bara målen som personifierar Nilsson just nu. Det är hårt arbete i kombination med ett Hockey–EQ som bara faller på plats.
- Johan Norberg – Jag gillar så gott som allt jag ser från Norberg. Det är inte ”silky mitts” utan fysiskt engagerande. Oförlåtligt fysiskt spel och kanske en smula vårdslöst ibland. En nyckelpelare mot Vita Hästen trots tid på botbänken för något som man kan diskutera om i ett domarforum om man vill. Han har stort förtroende hos Salo och med den äran visar han också att han är förtjänt av det.
- Philip Aldenrud – I många delar en riktigt bra match men hade också en stor portion tur med sig i en del situationer. Ska man kritisera honom för något så är det hans långa och stora rörelser. Det moderna målvaktsspelet bygger mycket på mikrorörelser, inte alls särskilt tv-vänligt. Aldenrud är raka motsatsen där många räddningar ser väldigt spektakulära ut där han bokstavligen slänger sig från en stolpe till den andra. Mot Vita Hästen fungerade det väl tack vare det bristande spelet framför kassen. Det räcker med en liten touch eller styrning framför mål för den där tv-räddningen ska förvandlas till ett baklängesmål. ”All the more power to you” i den här matchen där han gör flera spekatakulära räddningar som räddar matchen, speciellt i den andra perioden.
Om författaren
