Hur väl lyckas egentligen Linköping HC:s juniorverksamhet utveckla elitspelare? I Hockeyreports artikelserie Kartläggningen följer vi varje J20-kull från säsongen 2006/07 och framåt. Del för del granskar vi vilka spelare som nådde SHL eller annan elitnivå, vilka som etablerade sig i Linköping HC, vilka som fick sitt genombrott i andra klubbar – och vilka som lämnade elithockeyn. Serien avslutas med en sammanställning som ger en unik bild av resultatet av nästan två decenniers spelarutveckling.
DEL 2 – LHC J20 2007/08
Inför den här säsongen förändras en del. Fortfarande fanns en hel del spelare kvar från laget säsongen, men också en hel del nya spelare. Framför allt förändrades ledarskapet i och med att Magnus Hävelid tog klivet in a-lagsbåset och ersattes av Johan Schillgard. Han var redan då en välmeriterad tränare som hunnit jobba över tio år i bland annat Vita Hästen som seniortränare, juniortränare i HV71 och säsongen innan som J18 tränare i Linköping, dessutom hunnit vara förbundskapten för U18.
Peter Lidman fanns fortfarande kvar och eftersom man nu hade tagit in Hävelid som assisterande a-laget så hoppades man nog på att det skulle generera att fler unga spelare som ansågs redo skulle få chansen att testa på spel i dåvarande Elitserien.
Målvaktssidan var ett av de starkaste i modern tid i Linköping J20-historia. Dels hade man fortfarande kvar Christian Engstrand och Axel Brage, men man nyttjade också tre målvakter till i truppen. Man hade tagit in lovande Emil Jidskog från Tranås AIF för att testa på. Man hade också Linköpingssonen Simon Zurawski som inte såg någon speltid och man hade Joel Sundin som visade fantastiska siffror under de åtta matcher han spelade för att sedan lägga av efter säsongen.
Backsidan var också packad med talang. Mjölbyfostrade Christoffer Aniander och Jacob Andersson, SSK-produkten Dennis Bozic, Nicholas B. Jensen, Mikael Olofsson från Tranås, Fredrik Bringnäs och en spelare som skulle komma att återvända till Linköping på äldre dagar, Eddie Larsson.
På forwardssidan fanns dels många av kuggarna från året innan med men också en hel del nya spelare. Dustin Parks, Andreas Besterman, Rikard Palmberg för att nämna några.
Resultatmässigt gick det kanske inte riktigt som man ville trots att man tog en tredjeplats bakom Frölunda och HV71 i grundserien så kunde man inte växla upp i slutspelet på önskat sätt och fick se förpassade på ledighet redan efter kvartsfinalerna efter att Brynäs vunnit.
Ingen skam i det.
Brynäs den här säsongen var något utöver det vanliga. Man nyttjade fem kommande elitmålvakter varav två tog sig hela vägen till NHL i Anders Lindbäck och Jacob Markström (och dessutom Daniel Sperrle som skulle komma spela i LHC senare).
Backsidan var kanske jämbördig med andra lag men sen kom man till deras forwards som bestod av 90% blivande spelare med elitkarriär, såsom Calle Järnkrok, Anton Rödin, Jacob Slifverberg och Richard Gynge, för nämna några.
Det fanns emellertid gott om den typen av spelare i Linköping också, även av många av dessa inte fick lika mediauppblåsta karriärer.
Om vi börjar på målvaktssidan så blev Axel Brage den som drog det stora lasset eftersom Christian Engstrand blev uppkallad till a-laget per omgående. Engstrand gjorde fem matcher i SuperElit den här säsongen. Joel Sundin gjorde åtta matcher och Emil Jidskog gjorde en match. Simon Zurawski gjorde sina matcher i J18 och stod på tillväxt.
Av dessa fem målvakter har vi redan tidigare kartlagt att Axel Brage och Christian Engstrand båda fick helt dugliga elitkarriärer. Emil Jidskog hamnar också på en bra plats när man summerar hans karriär, även om man inte kan kreditera LHC för det. Han gick heller inte på hockeygymnasiet och lånades snarare in. Han hade all potential att bli en elitmålvakt men under många år var han alldeles för lojal med sin moderklubb Tranås AIF och inte förrän i slutet började han nappa de erbjudanden han fick. Det tog honom sedermera till bland annat Hockeyallsvenskan och Danmark.
Backsidan har både upp – nedgångar kan man säga. Majoriteten av spelarna blev i allra sämsta fall klart dugliga seniorspelare i Hockeyettan. Två spelare stod emellertid ut i mängden här. Viktor Ekbom och Eddie Larsson. Båda fick gedigna elitkarriärer i SHL/Elitserien. Dessvärre var det inte så många av dessa elitår som spenderades i Linköping. Ekbom kom att bli en kultspelare i Örebro och förärades sedermera med kaptensrollen. Eddie Larsson hade några fina år i Linköping och fick också bära kaptensbindeln i Linköping under en av dessa säsonger, dock kanske under en period där han fick mycket kritik för sitt spel på isen.
Några backar finns dock värt att nämna.
Victor ”Viggen” Carlsson: Stod kanske inte ur i mängden det här året även om det var hans poängmässigt bästa år som junior. Liten till växten, men spelade alltid med stort hjärta. Via omvägar hamnade han sedermera i Mjölby och kom att växa ut till en kultspelare i den föreningen. Avslutade karriären med tre raka säsonger i Mjölby med över 30 poäng från sin backplats.
Dennis Bozic: Sågs nog som ett problembarn av många och fick en ganska skadeskjuten karriär. Fick chansen som ungt löfte i Elitserien med LHC men tog den inte riktigt på allvar. Gjorde sig ett namn i Hockeyallsvenskan och sadlade sen om till tränare och där är han än idag verksam idag där han så sent som ifjol var assisterande tränare i det svenska OS-laget på damsidan, men ha också haft uppdrag i Hockeyallsvenskan.
Joel Rönnmark: Gjorde inte så mycket väsen av sig som spelare och var kanske mer skapt för att bli tränare och ledare. Huvudtränare på juniorsidan i så väl Skellefteå som Växjö och även assisterande till bland annat Tomas Montén i juniorlandslaget och även huvudtränare när de båda delade på titeln. Den relationen tog nog sin start i Linköping.
Christoffer Aniander: Det är en tragisk historia kring Aniander. Spåddes en lysande karriär efter sin sista säsong som junior och under hans första säsong som senior bröt han nacken i derby mellan Vita Hästen och Mjölby Hockey. I en olyckshändelse mellan Mjölbys Ludvig Zettervall och Vita Hästens Aniander bröt han nacken. LHC-kopplingarna är många men den främsta att Zettervall åtminstone då var ”Säckens” styvson. Aniander kom tillbaka men blev aldrig sig själv som hockeyspelare igen. Han gjorde några matcher året efter med sin moderklubb Mjölby men ingen tyckte nog det var särskilt kul att se förändringen, allra minst han själv.
På forwardssidan har vi desto fler spelare som kom att få riktigt potenta karriärer. Sedan tidigare har vi tagit upp Mats Fröshaug som den här säsongen vann den interna poängligan och sen fick en duglig karriär på elitnivå i Sverige och Norge. Från Tingsryd hämtade man in Rikard Palmberg som kom att få en enorm utveckling den här säsongen. Han blev kvar ytterligare en säsong innan han tog steget till Hockeyettan med Mjölby och Skövde, bland annat. Det som kanske är mest förvånande med Palmberg är att han blev kvar i Hockeyettan i så pass många år innan någon vågade ta chansen på honom. Det är som en röd tråd genom hela hans karriär i Sverige, att var han än spelar oavsett division så producerar han poäng. Toppen på karriären kom i Timrå där han kom tvåa i den interna poängligan, bakom en annan före detta LHC:are, Henrik Törnqvist. Den sistnämnda vann Powerplay-ligan det året i SHL och det var mycket tack vare Palmberg.
Förutom tidigare nämnda forwards från föregående säsong är det värt att nämna Andreas Besterman. Han hade emot sig att han var liten till växten och kanske är det största skälet till att han inte blev draftad eller upplockad av något bättre lag efter juniortiden. Han hade näsa för mål och visade i sluttampen av karriären också att han kunde spela defensiv hockey från sin backposition.
Lägg därtill Mattias Carlsson och William Quist som båda fick långa karriär på elitnivå.
I den bruttotrupp som man hade fanns totalt 37 spelare, men man nyttjade inte hela den truppen i J20. Istället handlar det om 27 spelare som faktiskt kom att representera Linköping på högsta juniornivå den här säsongen. Av dessa 27 var det sen 12 spelare som kom att spela i Hockeyallsvenskan eller högre (inräknat landslag eller utomlands), 44,4%. Av dessa 12 spelare var sex spelar med i truppen året innan.
Av dessa 27 blev det slut fyra spelare som kom att bli bofasta i a-lagsverksamheten, 14,8%.
Det anmärkningsvärda för den här säsongen var inte antalet spelare som fick en elitkarriär, utan antalet som valde att helt lägga ner sin hockey. En dryg handfull spelare valde att direkt efter juniortiden lägga av och ytterligare en handfull direkt efter första seniorsäsongen.
